Glad, rolig och härlig tjej, men ett problem...
I mer än halva mitt liv har jag varit missnöjd med min kropp.
Jag har alltid varit "Clownen" eller en av killarna i klassen och därför lyckades jag väldigt bra med att skämta bort när jag blev kallad för "tjockis". I början var det förstås CP jobbigt, men med åren började jag vänja mig och till slut lyckades jag på något sätt acceptera det. När jag säger "accepterade det" då menar jag att jag lärde mig att leva med det, men inte blev mitt självförtroende bättre för det.
När jag var 10 år gammal försökte jag banta. Men det gick inte särskilt bra, jag hade ett problem och det var att jag tröståt. När jag var 15 år gammal efter flera års misslyckade dieter bestämde jag mig för att börja träna. Jag kunde träna 3-4h/dag och började även cykla 2h fem dagar i veckan. Men jag fortsatte att tröstäta. Detta höll inte särskilt länge, jag gick ner i vikt men jag blev aldrig nöjd och gav därför upp vilket resulterade i att jag gick upp ännu mer i vikt.
Det här är första gången någonsin som jag öppnar mig angående mitt dåliga självförtroende pga. min vikt som 10 åring. Varför jag gör detta?
- Jo, för att min yngsta syster är 10 år gammal, och hon har börjat tröstäta.
Det började för 8 månader sen. Skillnaden mellan mig och min lillasyster är att hon var med om ett trauma som utlöste tröstätandet. Utöver det har hon blivit väldigt känslig och kan även bli aggressiv.
Jag har fortfarande inte kommit över problemet med min vikt och nu är jag orolig att hon ska behöva utstå både det som jag har upplevt samt det som hon går igenom just nu. Därför har jag bestämt mig för att uppmuntra henne till att börja med någon sport, och att vi ska börja vara aktiva när vi umgåss samtidigt som jag ska börja köra en LCHF-diet. Om jag ska föreställa hennes förebild som äldsta syster måste jag kunna bette mig som en också.
Varför jag startat denna blogg?
Jo för att påminna mig själv om varför jag ska göra detta, och för att inte dra mig ur och ge upp!
Gonatt :) !
